Закрыть ... [X]

Vixen pinup photography facebook

/ Views: 65284
Закрыть ... [X]

Muammar Abu Minyar al-Gaddafi (även transkriberat till svenska som Kaddafi, Khaddafi, Khadaffi eller Qaddafi; :  ()), född nära , död strax utanför , var en militär, politiker och sedermera diktator, tillhörande Gaddafastammen. Vid en den 1 september 1969 störtade han som ledare för en grupp militärer Libyens dåvarande makthavare, kung , och etablerade sig som landets obestridlige ledare. Kuppmakarna grundade sedan Libyska Arabrepubliken, från 1977 ersatt med Jamahiriyya, ett tänkt folkstyre baserat på Gaddafis , samtidigt som Gaddafi enligt egen utsago trädde tillbaka från alla offentliga poster till förmån för en ceremoniell ledarroll.

Människorättsorganisationer kritiserade dock Libyens regim för att vara en hård diktatur och under Gaddafis styre stämplades Libyen som en paria-stat av länder i väst. Under 2000-talet etablerade Gaddafi plötsligt närmare relationer med västvärlden; detta bl a då Libyen betalade ut kompensation och utlämnade de misstänkta för terroraktionen , och under år 2006, efter och fall, då den libyske diktatorn välkomnade inspektion av landets kärnvapenprogram. lyfte då sina sanktioner och en viss ekonomisk liberalisering och närmande mot västvärlden, förkroppsligat av Gaddafis son , tog sin början. Libyens anseende kunde därmed förbättras och dess isolering delvis hävas, men förblev samtidigt en av världens hårdaste diktaturer med omfattande kontroll av medborgare, offentliga avrättningar och massakrer av oppositionella, bl a i  1996.

Som en del av utbröt i februari massiva protester i Libyen mot Gaddafis styre, vilka besvarades med kraftigt våld från armén och av Gaddafi anlitade legosoldater. Protesterna, snart understödda av revolterande arméförband och tjänstemän, utvecklades snart till ett , där en motregering under det (NTC) i med kontroll över och hamnstaden bildades. En framgångsrik motoffensiv hejdades i mars genom -ingripande med flygunderstöd varefter rebellerna övertog initiativet. I augusti tågade NTC:s styrkor in i och Gaddafi flydde till Sirt, efterlyst av den för . Sedan detta sista fäste fallit i rebellernas händer tillfångatogs Gaddaffi den 20 oktober 2011 i samband med ett flygangrepp mot en militärkonvoj på väg ut ur staden och dog kort därefter under en .

Innehåll

Gaddafi föddes som yngsta barn i en familj av härkomst inom stammen Qadhadhfa i trakten av . Efter studier vid gick han med i armén i år 1963 där han snart utsågs till . Han studerade vid militärskolor i och (Στρατιωτική Σχολή Ευελπίδων) och föresatte sig tidigt, tillsammans med andra militärer, att störta det egna landets . Den unge Gaddafi vistades också mycket i där han tog djupt intryck av dess ledare visioner om en speciell form av , och - detta i andan av afrikansk frigörelse. Han drömde om att själv bli "den nye " och att få leda en omfattande befrielsekamp mot det han uppfattade som förtryck av olika slag.

Fördjupning: och

Den 1 september 1969 genomförde Gaddafi och andra unga officerare en oblodig mot Libyens , som då befann sig i den semesterorten Kamena Vourla där han erhöll medicinsk behandling.. Kuppmakarna hade då redan satt kungens brorson, i . De avskaffade monarkin och proklamerade den nya libyska .. Kung Idris I gick i exil i .

Ett "Revolutionärt Styrråd" bildades med Gaddafi som 1970, men redan två år senare avsade han sig denna post, då han inte önskade inneha något traditionellt, specifikt maktämbete eller högre rang, då hans vision var att landet skulle "styras direkt av folket". förblev hans titel. Han kallade sig därefter också "broderlig ledare" och "den socialistiska revolutionens guide".

Den gröna revolutionen och statsstyret[ | ]

Fördjupning: och

Gaddafi (till vänster) tillsammans med 1969. Under de första åren brukade Gaddafi alltid framträda i militär . På senare år ersatte han ofta uniformerna med och av olika slag, se den övre bilden

På profeten födelsedag 1973 höll Gaddafi ett berömt "fem-punkts-tal" där han officiellt införde . Revolten kallades "Den gröna revolutionen" och Gaddafi benämnde själv sin politik : en blandning av , och direkt .. Sin vision beskrev han i där han förespråkade ett socialistiskt samhälle baserat på islams principer, med respekt för jämställdhet och rättigheter. I hans "gröna vision" ingick också jämställdhet mellan män och kvinnor.Gaddafi tyckte inte om det inslaget i vilket visade sig i att små privata företag tilläts men att staten skulle kontrollera alla stora företag. , "frigörande" (eller "emancipation") och utbildning underströks. Gaddafi införde också ett islamiskt moralsystem som förbjöd alkohol och hasardspel. Sommaren 1973 ställdes in för att Gaddafis teologi skulle kunna undervisas.

I samband med systemombildningen förstatligades större företag, framförallt inom oljeindustrin som tidigare till stor del kontrollerades av utländska oljebolag. Mindre företag och privat ägande tilläts fortsätta. Libyen stod (2011) för två procent av världens oljeproduktion med en beräknad försäljning av ca 1,7 miljon fat per dag. (Denna process ändrades dock 2003 i samband med Libyens avskaffande av sina och påtagande av skulden för den sk , då utländska oljebolag återigen släpptes in att tillåtas verka i landet efter mångåriga internationella mot landet hävts.)

Republiken upplöst - på papperet[ | ]

al-Gaddafi 1976

År upplöste Muammar al-Gaddafi republiken och ersatte den med , ett "folkets direktstyre". Gaddafi menade att Libyen var en , där alla medborgare hade sin plats i det parlamentariska systemet och därmed kollektivt avsågs styra över landet. Observatörer som , och menade dock att Libyen var en mycket hård . avsade sig Gaddafi alla officiella maktposter, varpå landet sedan dess inte heller hade någon formell . Han kvarstod dock såsom "Revolutionens ledare" och i praktiken var Gaddafis makt suverän.

Fastän all makt i Jamahiriyya sades tillhöra folket var organiserad opposition uttryckligen förbjuden. I den Gröna boken sades att folket direkt skulle styra landets politik och ekonomi, men Libyen var även efter "Bokens" införande ett toppstyrt och exkluderande politiskt system där beslutandeprocessen begränsades till en mindre samling rådgivare och förtrogna. Det fanns ingen insyn och inga organ som kontrolleracde makten, så kallade "checks and balances". Om inte landets ledare klart tillät det fanns det ingen allmän kontroll eller ansvarsbörda. Parlamentet (General People's Committee) kontrollerade varken landets säkerhetsorgan eller rättssystem och inom de icke-formella institutionerna bland de olika säkerhetsorganen fattade Revolutionary Leadership alla beslut, och de var inte ansvariga inför någon. Sedan 1977, trots deklarationer som sade motsatsen, och fram till regimens fall 2011, innehade Revolutionens ledare den suveräna makten i Jamahiriyya.

Muammar al-Gaddafis regim använde under årens lopp våld för att kväsa opposition. De revolutionära kommittéerna krävde att som bodde i andra länder skulle mördas. Amnesty International har listat 25 sådana lönnmord mellan 1980 och 1987.. När Gaddafi talade om libyer i exil 1982 sade han. "Det är det libyska folkets ansvar att likvidera det avskum som förvränger bilden av Libyen utomlands".

Gaddafi har också författat boken Escape to Hell and other stories (1988) samt en debattartikel i (2009) som föreslår en enstatslösning för Israel och Palestina.

Inhemskt förtryck[ | ]

Gaddafi etablerade så kallade revolutionära kommittéer som strikt kontrollerade avvikande åsikter och förbjöd , och i lag 1973. Politiska konversationer med utlänningar var straffbart med tre år i fängelse. Vem som helst som startade ett kunde komma att avrättas. Enligt var Libyen under Gaddafi det mest landet i och . (State Department) uppgav att 10 till 20 procent av libyerna övervakade andra på uppdrag av Gaddafis kommittéer, vilket proportionellt var på samma nivå som och . Bevakningen ägde rum inom den statliga sektorn, på fabriker samt i utbildningssektorn. avrättades och stympades offentligt och i sändningar på den statliga TV-kanalen.

Utrikes avrättningar[ | ]

Från tid till annan besvarade Gaddafi opposition i utlandet med våldshandlingar. Han använde sitt nätverk med diplomater och rekryter för att kritiker. rapporterade minst 25 avrättningar mellan 1980 och 1987.Gaddafi sa 1982 att "det är det libyska folkets ansvar att likvidera sådant avskum som förvrider bilden av Libyen utomlands. Libyska agenter har likviderat dissidenter i USA, Europa, och Mellanöstern. Gaddafi uttalade sig även kring enskilda individer såsom och , menande att dessa borde avrättas med utfästelse om belöning för den som utförde uppdraget.

Gadaffis försök att närma sig västvärlden[ | ]

Samarbete med FN kring massförstörelsevapen[ | ]

Efter avsättning 2003 meddelade Muammar al-Gaddafi omvärlden att Libyen hade ett aktivt massförstörelsevapensprogram och att han var villig att samarbeta med internationella inspektörer för att avveckla detta; ett erbjudande han också hade framfört i hemliga samtal med USA redan 1999. Inspektörer från och fann flera ton i Libyen, samt ett aktivt . Inspektörer från (OPCW) bekräftade i mars 2004 att Libyen hade 23 ton och mer än 1,300 ton förberedelsekemikalier. Samma månad besökte Storbritanniens Libyen och blev därmed en av de första västerländska ledarna på årtionden som besökte landet och mötte Gaddafi. Han berömde dennes nyliga gärningar och sa att han hoppades på att Libyen skulle bli en stark allierad i det internationella . Storbritanniens ambassadör i , , förklarade de politiska förändringarna i landet:

35 års total statskontroll av ekonomin har gjort att de har hamnat i en situation där de helt enkelt inte genererar tillräckligt med ekonomisk aktivitet för att skapa jobb till de unga som strömmar genom deras framgångsrika utbildningssystem. Jag tror att detta dilemma är hjärtat i Gaddafis beslut att han behövde en radikalt förändrad riktning.

Nya förbindelser med ny diplomati[ | ]

Under 2006, när Libyens kemiska vapen förstördes, fortsatte Gaddafi att förbättra sitt samarbete med internationella inspektionsorganisationer. ingick ett avtal med Libyen om att utveckla ett betydelsefullt . USA återupprättade fulla diplomatiska relationer med Libyen och tog bort landet från sin lista om nationer som stöder terrorism. blev USA:s första Secretary of State (utrikesminister) som besökte Libyen och Gaddafi sedan 1953. Dock kritiserade Gaddafi 2008 den dåvarande presidentkandidaten för att han sagt att borde förbli odelade huvudstad: "Uttalanden av vår Kenyanska broder med amerikanskt medborgarskap, Obama, om Jerusalem... visar att han antingen ignorerar internationell politik och inte studerade , eller att det är en kampanjlögn."

Kompensation till Lockerbieoffer[ | ]

Under större delen av 1990-talet stod Libyen under ekonomiska och sociala . Detta som en konsekvens av att Gaddafi vägrade lämna ut (till USA eller Storbritannien) två libyer som var anklagade för att ha placerat en bomb på som 1988 över orten i . Genom medling av bland andra president som besökte Gaddafi 1997, och FN:s generalsekreterare gick Gaddafi 1999 med på en kompromiss och överlämnade de svarande för domstolsförhandlingar under skotsk lag vid en upprättad skotsk domstol i .. FN:s sanktioner suspenderades därmed men USA:s sanktioner upprätthölls utan justeringar. I augusti 2003 skrev Libyen till FN och accepterade formellt ansvar för Lockerbiebombningen. Gaddafi gick med på att betala kompensation om ett belopp på högst 2,7 miljarder , eller 10 miljoner var, till de 270 offrens familjer. Samma månad hävde FN sanktionerna mot Libyen. Kompensationskraven från USA hävdes av som också med 13477 återupprättade den libyska regeringens immunitet från terror-relaterade stämningar.Gaddafi ådrog sig dock senare stor kritik från västerländska ledare när han 2009 hyllade den dömde bombaren då denna återvände till Libyen efter att ha släppts från fängelset i Skottland av humanitära skäl.

Samarbetsavtal med länder i Europa[ | ]

År inledde den brittiske premiärministern , som förste västföreträdare, en serie samtal med Gaddafi om samarbete och försoning. Blair sade sig se Gaddafi som en möjlig god i kampen mot den internationella . Ett mot Libyen hävdes senare samma år. till Libyen från Europa har sedan dess varit störst från länderna , och .

I juli 2007 besökte president Libyen och skrev ett antal och EU-avtal med Gaddafi. Han diskuterade enligt uppgift med möjligheten att etablera en rysk militärbas i Libyen.Gaddafi meddelade 4 mars 2008 att han skulle avveckla landets förvaltningsstruktur och fördela oljeintäkter direkt till folket. Planen inkluderade upplösandet av alla ministerier, förutom försvaret, säkerhetspolisen, utrikesdepartementet och de som implementerade strategiska projekt. Den italienska premiärministern och Gaddafi skrev ett omfattande säkerhetsavtal i augusti samma år. gick med på att betala fem miljarder amerikanska dollar till Libyen, som kompensation för den tidigare militära . I utbyte skulle Libyen vidta åtgärder för att förhindra olovlig till Italien från den libyska kusten, samt öka investeringarna i italienska företag. Avtalet av Italien 6 februari 2009 och av Libyen 2 mars när Berlusconi besökte Tripoli. Gaddafi besökte första gången i juni, där han igen mötte Berlusconi, samt senatens president Renato Schifani. Två politiska partier motsatte sig besöket och flera protester anordnades runt om i landet.Gaddafi deltog också i det 35:e mötet i som representant för . Han skakade här hand med den amerikanske presidenten , den första gången en sittande amerikansk president hade hälsat på honom. Berlusconi bestämde i sista minuten att Gaddafi skulle sitta på hans vänstra sida under kvällens middag, med Obama till höger.

Internationellt engagemang[ | ]

Muammar al-Gaddafi stöttade genom åren ett antal politiska organisationer (även så kallade befrielsegrupper) världen över, såsom den nationalistgruppen . Han hade, med liten framgång, propagerat för internationell samverkan, , och . Vid ett möte i år 2009 föreslog han bildandet av en allians mellan och , ett slags Sydatlantisk motsvarighet till för "kampen mot den västerländska imperialismen". Han lät också i Libyen bygga en parlamentsbyggnad för , som dock inte har accepterat erbjudandet.

År 1988 instiftade han i , på 250.000 amerikanska dollar. Prisets förste mottagare var (1989) och 2004 emottog Venezuelas president samma pris. Andra sydamerikanska ledare som mottog priset var , och . Priset delades också ut till barnen i (1993) under samt till barnen i (1999), under FN:s sanktioner mot landet.

Nationella investeringar[ | ]

Den stora floden (The Great Man-made River) är ett nätverk med rörledningar som tillhandahåller 6,500,000 kubikmeter färskvatten varje dag, från under en i till städer i norra delen av landet, inklusive Tripoli, Benghazi och Sirt. Projektet som uppges kosta 20 miljarder inkluderar fler än 1 000 källor, de flesta mer än 500 meter djupa. Libyer kallar det "världens åttonde underverk" och Gaddafi presenterade projektet som en gåva till tredje världen..

Gaddafi beställde ett (Libyan National Telescope Project) som kostar nära 10 miljoner , och uttryckte då sin passion för . Det robotiserade teleskopet skulle bli två meter i diameter och fjärrkontrolleat, skapat av REOSC, den optiska delen av . Teleskopet skulle finnas i en luftkonditionerad byggnad omgärdad av ett nätverk med väderstationer för att varna för ankommande sandstormar som skulle kunna skada teleskopets känsliga optik. En plats i öknen valdes, 2200 meter ovanför havsnivån, nära , för att husera Nordafrikas största astronomiska .

Kontroversiella relationer, uttalanden och beteenden[ | ]

Fördjupning: och

Muammar al-Gaddafi var känd för sina underliga uttalanden och kommentatörer var ofta osäkra på vad som var sarkasm och vad som bara var osammanhängande tal.

Stödjare av terrorism[ | ]

Gaddafi betraktades som understödjare av och införde sanktioner mot Libyen med krav på (bland annat) att allt stöd till terrorism skulle upphöra. Gaddafiregimen var under även involverade i omstörtande aktiviteter i både arabiska och icke-arabiska länder. Under det sk dagar, i mitten av , anklagade USA och andra länder Libyen för att vara huvudfinansiär för internationell terrorism och för direkt inblandning i rörelsen som genomförde under de . Enligt USA ansvarade Libyen för diskotekbombningen i som dödade tre personer och skadade fler än 200, varav flera var amerikanska militärer.

Spänningar uppstod 1981 mellan USA och Libyen rörande USA:s tillgång till den oljerika utanför Libyens kust som militärt övningsområde. USA sköt under perioden ner två libyska stridsflyg. Efter makttillträde beordrade denne ett intrång i bukten, som Libyen hävdade vara deras territorialvatten, följt av bombningar av huvudstaden i 15 april 1986. Ytterligare nedskjutning av libyska plan skedde 1989. kallade Gaddafi "Mellanösterns galna hund".

förre kallade Gaddafi "obalanserad och omogen", en "ondskefull kriminell, 100 procent sjuk och besatt av demonen". År 1981, när Sadat lönnmördats, applåderade Gaddafi mordet och menade att det var ett straff. president menade att Gaddafi led av "en delad personlighet - båda onda" och presidenten i grannlandet , , hänvisade till "sjukdomen som kallas Gaddafi".

Tränade ledare[ | ]

Gaddafis nära blev ett träningscenter för organisationer som stöddes av Gaddafi. "Utexaminerade" makthavare inkluderade bl a och ledare .Gaddafi tränade och stöttade dessutom diktator som i för bland annat krigsbrott och brott mot mänskligheten under konflikten i ., grundaren av , tränades också av Gaddafi. Enligt förre chef för Västafrika, Douglas Farah, var "amputerandet av armar och ben på män, kvinnor och barn en del av -kampanj som syftade till att överta områdets rika diamantfält och som stöddes av Gaddafi som rutinmässigt översåg deras framgångar och tillhandahöll vapen".

Ansvar för Lockerbie[ | ]

Libyens relationer i det internationella samfundet förbättrades sedan landets regim 2003 tog ansvar för - ett bombdåd mot ett -plan, vilket exploderade ovanför den byn 1988. (Libyens justitieminister Jalil menade i februari 2011 att Gaddafi personligen var ansvarig för attacken) I samband med detta accepterade Gaddafi också att avskaffa sina och släppa in ett 40-tal utländska som skulle få verka i landet. År ångrade han dock medgivandet och föreslog i parlamentet att återigen nationalisera oljefyndigheterna samt att distribuera inkomsterna från oljan direkt till landets medborgare, i stället för till de privata intressenterna.

Kontakt med kokainproducenter[ | ]

Dokument som beslagtogs i en räd mot visade att Gaddafi (och Venezuelas ) stödde den grupp, som enligt då producerade hälften av all världens .Gaddafi upprätthöll relationer med FARC och lärde känna dess ledare under möten för revolutionära grupper som regelbundet anordnades i Libyen.

Kungarnas kung[ | ]

Muammar al-Gaddafi propagerade även för ett utökat panafrikanskt samarbete, och i augusti 2008 kallades han av 200 kungar och traditionella ledare från afrikanska länder för "kungarnas kung" vid ett stormöte i Libyen, då han ville förmå dem att samverka i en allafrikansk , vilket dock de nationella ledarna i var mer tveksamma till. Efter ett år som kontroversiell ordförande på roterande ettårsmandat i lät han afrikanska ledare hylla honom och rekommendera honom som ordförande ännu ett år, mot regelverket, vilket heller inte godkändes av Afrikanska unionen.

Jag är en internationell ledare, de arabiska ledarnas , Afrikas kungars kung och muslimernas , och min internationella status tillåter mig inte att sänka mig till en lägre nivå. Gaddafi vid Afrikanska unionens möte 2009.

Förakt för berber[ | ]

Trots att Gaddafi hävdade att han var berörd av sina afrikanska rötter uttryckte han ofta uppenbart förakt för , ett icke-arabiserat nordafrikanskt folk, och för deras språk. Han vidhöll att deras existens var en myt som skapats av och han förbjöd berbiska och angrep ofta språket i sina tal med uttalanden som "Om din mor överför detta språk när hon dig med kolonialisternas mjölk, föder hon dig med deras gift". (1985).

Försvar av pirater och förklaring av sjukdomar[ | ]

Gaddafi försvarade också : "Det är en reaktion på västs giriga länder, som illegalt invaderar och exploaterar Somalias vattenresurser. Det är inte sjöröveri, det är självförsvar... Om de (västländerna) inte vill leva med oss rättvist, det är vår planet och de kan gå till [en] annan planet."

Gaddafi hävdade att är ett "fredligt virus, inte ett aggressivt virus". När sammanträdde i i juli 2003 försäkrade han att "om du är straight har du inget att frukta från ". Han förklarade också att afrikaner inte behövde vara rädda för eller eftersom dessa är "Guds arméer som kommer att skydda oss från ." Skulle sådana fienden komma till Afrika "får de malaria och sömnsjuka".

Till Serbiens försvar och för Schweiz' upplösande[ | ]

Efter att deklarerade sin självständighet uttalade Gaddafi att han aldrig skulle erkänna Kosovo som självständig stat, utan att Kosovo istället borde införlivas i Serbien. Forna , och sedermera nuvarande , hade ett nära samarbete med Gaddafi om bland annat militärt utbyte.

När sonen Hannibal i år 2009 arresterades för , menade Gaddafi under det 35:e -mötet att staten borde upplösas och dess territorium delas mellan , och .

FN-talet 2009[ | ]

Den 23 september 2009 talade Muammar al-Gaddafi inför 64:e möte, i , under hans första besök i . Talet, som behandlade en rad områden och slog vilt åt flera håll, varade i 1 timme och 36 minuter. En kopia av talet, från (JANA, Libyens officiella nyhetsbyrå), finns att hitta på Internet.Gaddafi var positiv till förord men förkastade flera andra delar. Han kritiserade organisationen för att ha misslyckats med att förhindra 65 krig och föreslog att generalförsamlingen skulle utreda de krig som inte godkänt och att de ansvariga för krigen skulle föras till (ICC). Gaddafi förkastade också USA:s invasion av då han menade att varken var eller afghan och försvarade härjningar med att dessa var ett svar på västvärldens girighet. Han hävdade vidare att utländsk militär var ansvarig för spridningen av fågelinfluensa-viruset och att låtit . Han föreslog en enstats-lösning för och Israel, benämnde USA:s som "Afrikas son" och kallade FN:s säkerhetsråd för "Terrorrådet".

Wikileaks bakom Arabiska våren[ | ]

Gaddafi menade att det var lögner som skapade år 2011.

Utländska hedersbetygelser[ | ]

uppkallade på 1970-talet en stad efter Muammar Gaddafi, liksom landets främsta arena för , . År 2009 gav Hugo Chávez högsta hedersutmärkelse till Gaddafi och jämförde den libyske ledaren med .

Udda beteende[ | ]

Gaddafi föredrog vid vissa tillfällen att bo i i öknen, även vid utländska resor och statsbesök, vilket ibland skapade förundran och kontroverser. Han hade även en kvinnlig livvaktsstyrka, kända som .

Protester i i samband med det libyska upproret 2011

Den 17 februari 2011 inleddes omfattande politiska protester i flera städer i Libyen, inspirerade av i och och i andra länder i arabvärlden. Från och med 26 februari 2011 rapporterades att Gaddafi hade förlorat kontrollen av stora delar av landet.

Internationella reaktioner[ | ]

Flertalet stater och internationella organisationer fördömde Gaddafis bruk av militär personal, legosoldater och framför allt militära flygstridskrafter mot civilbefolkningen.

menade 27 februari 2011 att: "Gaddafi använder sig av den . Det finns skäl att befara att han faktiskt har beslutat att till stor del likvidera, där han fortfarande kan, libyska medborgare som reste sig mot hans regim, och vidare, att systematiskt och urskillningslöst kuva civilbefolkningen. Handlingarna kan betecknas som , definierat i artikel 7 i den ."

12 latinamerikanska länder fördömde våldet som användes för att slå ner civilpersoners demonstrationer med krav på Gaddafis avgång. president skrev på "att Libyen står inför ett inbördeskrig"; som följdes av "Jag kommer inte att fördöma honom (Gadhafi)", "Det vore fegt av mig att fördöma någon som har varit min vän", i ett tal på tv. Han stödde inte invasioner eller massakrer men menade att en kampanj med lögner fördes mot Libyen. Då flera länder fördömde våldet mot demonstranter menade Chavez att dessa "kanske har information som vi saknar". president uttryckte att regimen sökte dialog men försvarade landets enighet så att det inte skulle splittras så att inte anarki uppstår; "Nicaragua, min regering... och vårt folk är med dig i dessa strider." fördömde våldet mot civilpersoner och menade att "illvilliga rykten om hans uttalanden spridits över världen".

sa att överste Gaddafis TV-tal 22 februari 2011 var "mycket, mycket skrämmande" och "detsamma som att han förklarar krig mot sitt eget folk".

utfäste 21 februari 2011 en som påkallade att Gaddafi skulle dödas.Gaddafi sades ha hyrt in utländska för att försvara sitt styre.

Gaddafis respons[ | ]

Under det inbördeskrig som följde under 2011 anklagade Gadaffi sina motståndare för att vara under påverkan av i drycker och piller; särskilt skulle substanserna ha funnits i mjölk, kaffe och . Gaddafi hävdade att och distribuerade dessa droger. Han klandrade också och för upproren i Libyen. Revolten var enligt Gaddafi också en sammansvärjning av andra länder, främst , och , för att erövra landets och det libyska folket. Han svor att han hus efter hus skulle rensa Libyen tills han krossat upproret och skulle användas i enlighet med Libysk och internationell lag. Han uppmanade folk att säkra gatorna och att inte låta ungdomarna fyllna till och bli förda bakom ljuset: "Dessa gäng, liksom , representerar ingen, de är inget, bara en handfull som försöker imitera vad som hade hänt i efter de blivit drogade".Gaddafi deklarerade att de som inte "älskar" honom "förtjänar inte att leva".

beslutade enhälligt den 26 februari 2011 () att hänskjuta Muammar al-Gaddafi till den internationella domstolen på grund av "vitt spridda och systematiska attacker" på libyska medborgare, som protesterade mot regeringen under de första veckorna av revolutionen 2011. Det var första gången ett enhälligt säkerhetsråd hänsköt ett statsöverhuvud till ICC och andra gången som säkerhetsrådet hänsköt ett land till ICC. Rådet beslutade också att förbjuda vapenhandel med Libyen, att frysa Gaddafi-familjens tillgångar utomlands samt införa ett internationellt reseförbud för 16 libyska ledare. Samma vecka vände sig flera av landets och mot Gaddafis styre. Den tillförordnade ambassadören till , Ibrahim Dabbashi, sade att hans stab från och med då arbetade för det libyska folket och inte för regimen. Han anklagade Gaddafi för och uppmanade världens ledande makter att förbjuda flygtrafik över Libyen. ICC beslutade den 2 mars att starta en utredning om i Libyen. Syftet var att utöva påtryckningar mot ledande personer i Gaddafis omgivning så att de noga skulle tänka efter innan de följde Gaddafi i handlingar som kunde utgöra . utfärdade den 4 mars "en internationell varning gällande Libyens ledare Muammar Khaddafi, hans familj och närmaste medarbetare" för att Gaddafi och andra i hans omgivning "ansågs vara inblandade i planeringen av attacker, inkluderande luftbombningar, på civilbefolkningen".Gaddafi-regimens attacker på demonstranter uppskattades den 5 mars 2011 av Italiens utrikesminister ha dödat 1000 människor, skadat flera tusen samt tvingat tiotusentals att fly från landet. Åklagaren vid ICC, , sade den 6 april att "det finns bra bevis som visar att dödandet av civila skedde efter [en av Gaddafi] förutbestämd plan", förberedd sedan januari.

Den 16 maj 2011 utfärdade Moreno-Ocampo en formell begäran till ICC att Muammar al-Gaddafi, sonen och säkerhetschefen skulle arresteras och ställas inför rätta för .

ICC menade 9 juni 2011 att det fanns bevis för att Muammar al-Gaddafi hade beordrat sina soldater till av libyska kvinnor. Domstolen hade funnit bevismaterial för att soldater hade blivit tilldelade för att uppmuntra våldtäkter som straffmetod. Åklagaren Luis Moreno-Ocampo menade att våldtäkt var en ny taktik, "vi hade tvivel till att börja med men är nu övertygade".

hade (18 juni 2011) tagit del av dokument som visade att Gaddafis generaler beordrat att skulle bombas och att befolkningen där skulle svältas och att skadade rebeller jagas, vilket stred mot . Krigsbrottsutredare hävdade att ett av de tusentals dokumenten var en order från Gaddafi med meningen att "Misrata ska utplånas och att det blå havet ska göras rött med invånarnas blod". Advokater i Misrata som var motståndare till regimen uttalade att de stämplade och signerade dokumenten skulle överlämnas till ICC.

Den 27 juni 2011 utfärdade ICC arresteringsorder för Muammar al-Gaddafi, Saif al-Islam Gaddafi och Abdulla al-Sanussi gällande två brott mot mänskligheten; mord och förföljelser, från 15 februari 2011 och framåt. Libyen hade dock inte ratificerat och erkände därmed inte domstolens auktoritet. Enligt Libyens justitieminister hade ICC:s åtal ingen bäring på "revolutionens ledare och hans son" eftersom de "inte har några officiella poster i den libyska regeringen". Domstolen menade att Gaddafi som "Libyens erkända och obestridda ledare hade absolut, slutgiltigt och oifrågasatt styrt statsapparatens maktgrenar, inklusive säkerhetsstyrkorna." Domaren i målet, , sa att det fanns skälig grund att tro att Gaddafi och Saif al-Islam var "straffrättsligt ansvariga som medskyldiga" i mordet på civilbefolkningen. "De utformade och iscensatte en plan för att motverka och stävja, med alla medel, civila demonstrationer." Senussi ska ha utnyttjat sin position för att få attackerna utfärdade.

Då det finns stora skillnader mellan olika arabiska dialekter samtidigt som det inte finns något vedertaget sätt att transkribera arabiska så finns det stora variationer i hur Gaddafis namn till det . Enligt den internationella för arabiska bör namnet stavas al-Qadhdhafi; 'q' står för en (ett "bakre" k) och 'dh' står för en (som i engelskans the). Då det sistnämnda ljudet dessutom är långt dubbeltecknas .

Gaddafi är ett återgivande av det libyska uttalet av namnet, medan Kaddafi är en nära approximering av på de flesta europeiska språk. Transkriberingen Gaddafi dominerar internationellt. Vidare brukar i västerländska media den bestämda artikeln al- falla bort, men i vårdad arabiska bör den alltid vara med. En annan variant på namnet som är vanligt förekommande är Khaddafi.

Gadaffis gifte sig med sin första hustru, Fatiha, i ett arrangerat äktenskap. Efter sex månader skilde de sig. Hon är mor till hans äldste son.

Gadaffis andra hustru som han var gift med till sin död, Safia Farkash, äger ett eget flygbolag i konkurrens med det "folkägda" nationella libyska flygbolaget och har fått monopol på att flyga pilgrimer till från . Hennes personliga förmögenhet uppskattas till 30 miljarder dollar.

Gaddafi hade åtta barn, en son med sin första hustru Fatiha, sex söner och en dotter med Safia, samt en adoptivdotter, som uppges ha omkommit i USA:s bombanfall mot Libyen 1986.

Äldste sonen och Gaddafis ende son med sin första hustru, Muhammad Gaddafi, var chef för Libyens Olympiska kommitté och ordförande i styrelsen för det libyska statliga telekommonopolet."Mohammed al-Gaddafi has been given the tickets in his role as the head of the Libyan Olympic Committee – which the International Olympic Committee has refused to expel, in spite of the country’s domestic civil war-". Under inbördeskriget 2011, efter att först ha givit sig till rebellstyrkor, lyckades Muhammad tillsammans med mor och syskon fly till Algeriet.

är konstnär och driver välgörenhetsorganisationer för internationella gisslanförhandlingar i muslimska länder, samt miljövård. 2006 tvingades han lämna Libyen då han riktat skarp kritik mot fadern, men togs åter till nåder och återvände hem. Där deltog han i medlingsförhandlingarna rörande gästarbetande läkare och sjuksköterskor som dömdes till dödsstraff efter att 426 libyska barn blivit smittade av via förorenade blodtransfusioner. Dessa släpptes senare fria och fick lämna landet 2007. Saif al-Islam ansågs vara sin faders efterträdare. När protesterna i Libyen började i februari 2011 varnade Saif al-Islam på nationell TV att revolutionärer skulle möta våldsamt motstånd. Vid samma tidpunkt uppdagades att hans i från var .

har varit fotbollsspelare i , var ledare för Libyens nationella fotbollsfederation, har producerat och sägs ha tjänat en förmögenhet på investeringar i oljeindustrin.

Mutasim-Billah Gaddafi var i armén och högste chef för nationens säkerhet. År 2008 krävde han av det statliga oljebolagets ordförande 1,2 miljarder dollar i kontanter och olja. Han tvingades fly landet en tid, då han anklagades för att vara en av huvudmännen bakom påstådda egyptiskstyrda kupplaner mot fadern, men togs åter till nåder och kunde återvända hem.. Mutasim avled av skador han fått under strider samma dag hans far dödats av rebellstyrkor, 20 oktober 2011.

Sonen Hannibal har bott i Europa en längre tid. Han har vid två tillfällen arresterats för att ha misshandlat sin gravida flickvän, senare hustru. Hannibal och hans gravida hustru arresterades i 2008 för att på ett hotell i samma stad ha misshandlat sitt tjänstefolk. Paret släpptes efter två dagar i häkte mot en borgen på motsvarande drygt tre miljoner kronor och Schweiz bad om ursäkt året efter för gripandet. När två schweiziska medborgare hindrades från att lämna Libyen, sa den schweiziska staten upp de normaliserade relationerna med den libyska regimen.

Dottern, Ayesha Gaddafi, är advokat och deltog i försvaret av förre diktator, .. Under inbördeskriget 2011 flydde hon landet.

Noter[ | ]

  1. Länkad 2013-03-24
  2. ^ [ ] hämtad 2011-02-28
  3. Förmodat födelsedatum; enligt honom själv var han inte säker på vilket år han föddes.
  4. Carp, Ossi (20 oktober 2011). . . DN. Läst 20 oktober 2011. 
  5. -
  6. . Utrikespolitiska institutet. 25 juli 2010. . 
  7. . Amnesty Press. 6 november 2011. . 
  8. hämtad 2010-09-10
  9. . Foreign Affairs. . Läst 14 juli 2011. 
  10. Keller, Paul (6 januari 2004). ””. BBC News. . Läst 14 juli 2011. 
  11. ^ [ ] . Al Jazeera English. 23 februari 2011. . Läst 23 februari 2011. 
  12. . . 24 februari 2011. . Läst 24 februari 2011. 
  13. . Aftonbladet. 21 oktober 2011. . 
  14. ^ [ ] ””. BBC News. 28 augusti 2009. . 
  15. , (Τα Νέα), 21 februari 2011.
  16. . London: BBC News. 20 december 2003. . 
  17. Background Notes, (November 2005) , . Retrieved on 14 July 2006.
  18. On April 15, 1973, Qadhafi moved to cement power, unfettered by commitments to Cairo. He launched a systematic assault on the Libyan bureaucracy and intelligentsia. Speaking in Zuwarah, he delivered what became known as his "Five-Point Address," in which he declared: suspension of all existing laws and implementation of Shari'a (Islamic law); purging the country of the politically sick; creation of a people's militia to protect the revolution; administrative revolution; and cultural revolution.
  19. ^ [ ] Mohamed Eljahmi (2006). . The Middle East Quarterly. . Läst 14 juli 2011. 
  20. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 augusti 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  21. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 augusti 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  22. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 maj 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  23. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 maj 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  24. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 maj 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  25. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 augusti 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  26. . Mathaba.net. Arkiverad från den 3 december 2008. . Läst 30 mars 2011. 
  27. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 maj 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  28. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 augusti 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  29. . Mathaba.net. Arkiverad från den 11 augusti 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  30. Libyens konstitution, artikel 2: "Den heliga Koranen är den sociala koden i den socialistiska folkrepubliken arabiska Jamahriya, eftersom auktoritet endast tillhör folket, som utövar danna genom folkkongressen, folkkommittéerna, fackföreningar, federationer och professionella organisationer."
  31. Michael Slackman (19 mars 2009). . nytimes.com. . Läst 23 februari 2011. 
  32. Constitutional Declaration of Libya, Article 2. «The Holy Qur'an is the social code in the Socialist People's Libyan Arab Jamahiriya, since authority belongs solely to the people, by whom it is exercised through people's congresses, people's committees, trade unions, federations and professional associations (the General People's Congress, the working procedures of which are established by law).»
  33. . . Läst 23 februari 2011. 
  34. . . Läst 23 februari 2011. 
  35. . . Läst 23 februari 2011. 
  36. ^ [ ] Eljahmi, Mohamed (2006). . The Middle East Quarterly. The Middle East Forum. . Läst 30 mars 2011. ”Perhaps the most dangerous tool of judicial oppression is the Law of Collective Punishment, passed in 1997, which allows the state to sanction entire families, towns, or districts for the wrongdoing of individuals. There are no checks and balances. Qadhafi rules supreme. His nationalization of private property has allowed him to exert complete control over the economy and also keep foreign investors in check. Fulfillment of the needs of all Libyan citizens depends upon their absolute obedience.” 
  37. . Programme on Governance in the Arab Region. UNDP. Arkiverad från den 27 juli 2011. . Läst 30 mars 2011. 
  38. Vandewalle sid.6.
  39. Vanewalle sid. 152.
  40. Davis, Brian Lee (1990). Qaddafi, terrorism, andthe origins of the U.S. attack on Libya. Praeger Publishers. sid. 183.  
  41. Qaddafi, Muammar (1998). Escape to Hell and Other Stories. [Montréal]: Stanké.  
  42. The New York Times. 22 januari 2009. Hämtad 30 mars 2011.
  43. "His Revolutionary Command Council issued a "Law for the Protection of the Revolution," making it a criminal offense to proselytize against the state, to arouse class hatred, to spread falsehood, or to participate in strikes and demonstrations"
  44. … and the People's Court will issue a sentence of death based on this law, because execution is the fate of anyone who forms a political party," Qadhafi said during a speech in Tripoli on November 9, 1974. He backed his threats with action. There were public hangings and mutilations of political opponents
  45. . . Arkiverad från den 15 maj 2011. . Läst 15 juli 2011. 
  46. . 16 november 1981. . Läst 15 juli 2011. 
  47. . 17 april 1984. . Läst 15 juli 2011. 
  48. . 28 september 1997. . Läst 15 juli 2011. 
  49. Indyk, Martin S. (2004). . The . Arkiverad från den 31 mars 2004. . Läst 14 juli 2011. 
  50. Leverett, Flynt (2004). . The New York Times. Arkiverad från den 1 januari 2006. . Läst 14 juli 2011. 
  51. ””. The Risk Report "1". 1 december 1995. Arkiverad från den 20 april 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  52. . Global Security. . Läst 14 juli 2011. 
  53. . Armscontrol.org. . Läst 14 juli 2011. 
  54. Thomson, Mike. . Today Programme. . Läst 14 juli 2011. 
  55. 35 years of total state control of the economy has left them in a situation where they're simply not generating enough economic activity to give employment to the young people who are streaming through their successful education system. I think this dilemma goes to the heart of Colonel Gaddafi's decision that he needed a radical change of direction.
  56. . London: BBC News. 15 maj 2006. . Läst 14 juli 2011. 
  57. . BBC News. 5 september 2008. . Läst 14 juli 2011. 
  58. In June 2008, Gaddafi strongly criticised U.S. presidential candidate for saying should remain the undivided capital of Israel, saying "The statements of our brother of American nationality, Obama, on Jerusalem ... show that he either ignores international politics and did not study the Middle East conflict or that it is a campaign lie."
  59. . London: BBC News. 12 juni 2008. . Läst 14 juli 2011. 
  60. . London: BBC News. 31 januari 2001. . Läst 14 juli 2011. 
  61. . London: BBC News. 22 augusti 2003. . Läst 14 juli 2011. 
  62. . London: BBC News. 31 oktober 2008. . Läst 14 juli 2011. 
  63. . London: BBC News. 21 augusti 2009. . Läst 14 juli 2011. 
  64. . CNN. 21 augusti 2009. . Läst 14 juli 2011. 
  65. . Sbs.com.au. . Läst 14 juli 2011. 
  66. Gustavsson, Rolf (12 mars 2011). . SvD. . Läst 2011-0--14. 
  67. . London: BBC News. 25 juli 2007. . Läst 14 juli 2011. 
  68. . Financial Times. Arkiverad från den 16 november 2008. . Läst 14 juli 2011. 
  69. . Carnegieendowment.org. . Läst 14 juli 2011. 
  70. . The Tripoli Post. 30 augusti 2008. Arkiverad från den 2 december 2013. . Läst 14 juli 2011. 
  71. ””. La Repubblica (Italy). 30 augusti 2008. . Läst 14 juli 2011. 
  72. . . 10 juni 2009. Arkiverad från den 16 juli 2011. . Läst 14 juli 2011. 
  73. (på Italian). Iris Press. 10 juni 2009. Arkiverad från den 17 juni 2009. https://archive.is/20090617192706/http://www.irispress.it/Iris/page.asp?VisImg=S&Art=41589&Cat=1&I=null&IdTipo=0&TitoloBlocco=Politica&Codi_Cate_Arti=27. Läst 14 juli 2011. 
  74.  
  75. . Express.co.uk. 11 juli 2009. . Läst 14 juli 2011. 
  76. . Euronews.net. 28 juni 2009. . Läst 14 juli 2011. 
  77. "[Until] his conversion to pan-African unity, Qadhafi claimed to represent the future of pan-Arabism and Arab nationalism in the Middle East. Yet Libya remained forever too inconsequntial a player on the regional politickal scene to pursue and implement such ambitions and the Libyan leaders's exhortations for Arab unity were routinely dismissed with derision and scorn in the Arab world and the West alike. In the same vein, although the Libyan leader is an austere and devout Mulim, his vision of Islam is both deeply personal and idiosyncratic. Vandewalle, sid 6.
  78. ^ [ ]
  79. ^ [ ] Farah, Douglas (4 mars 2011). . Foreign Policy. . Läst 5 mars 2011. ”'What Símon Bolívar is to the Venezuelan people, Qaddafi is to the Libyan people,' Chávez said while awarding the Libyan leader the "Order of the Liberator" medal, along with a replica of Bolívar's sword.” 
  80. ^ [ ] Cárdenas, José R. (24 februari 2011). . Shadow Government (blog of ). . Läst 25 mars 2011. ”To great fanfare, Ortega pronounced, "I have been speaking with Qaddafi on the telephone ... he is again fighting a great battle, how many battles has Qaddafi had to fight. In these circumstances they are looking for a way to have a dialogue, but defend the unity of the nation, so the country does not disintegrate, so there will not be anarchy in the country."” 
  81. Watkins, John (18 mars 2006). . BBC News. . Läst 14 februari 2010. 
  82. Sagem. . Sagem-ds.com. Arkiverad från den 17 juni 2008. . Läst 14 februari 2010. 
  83. . . 6 januari 2005. Arkiverad från den 22 januari 2009. . Läst 27 juli 2008. 
  84. , Global Policy Forum.
  85. Vandewalle, Dirk (2006). ”The Green Book, 1973-1986, Terrorism, Adventurism, and Confrontation with the west.” (på eng). A history of modern Libya. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 131-133. . . ”[In 1980], Libya's total development spending reached billion per year. In 1981 alone, however, this still left billion at the discretion of the government. Much of the money was spent in part of military purchases and international adventures. In 1981, Libya renewed its involvement in a dispute with Chad [...] over the Aouzuo strip. [...] Defense and military spending grew rapidly, even as development and regular administrative budgets were curtailed: defense as part of the country's declared regular budget climbed from 9 million to ,149 million [...] between 1982 and 1984. Qadhafis attempt to destabilize neighboring Tunisia led to a more open confrontation with France and the United States [...] [The US] accused Libya of supporting terrorism, of engaging in subversion in sub-Saharan Africa and beyond, of boycotting the Middle East peace process, and, eventually, of attempting to produce weapons of mass destruction. The assassination of Israeli athletes at the Munich 1972 Olympics and the 1973 killing of the US ambassador to Sudan raised the first, albeit still unsubstantiated, questions about Libya's involvement with terrorist groups. [...] [The] regime increasingly and openly expressed its support for radical Palestinian groups and attempted to ship weapons to the Irish Republican Army. Several radical Palestinian movements - including the Abu Nidal group, the popular Front for the Liberation of Palestine - General Command, and Palestinian Islamic Jihad - had found a home in the Jamahiriyya. In 1989, Washington accused Libya of supporting roughly thirty international terrorist and revolutionary movements worldwide.” 
  86. Oktober 2007. Hämtad 2010-09-11. "Following a terrorist bombing at a discotheque in West Berlin frequented by American military personnel, in 1986 the U.S. retaliated militarily against targets in Libya, and imposed broad unilateral economic sanctions."
  87. USA-attacker, historisk översikt
  88. ^ [ ] . Strategic Review for Southern Africa. 1 november 2003. Arkiverad från den 11 mars 2011. . Läst 29 mars 2011. 
  89. Joseph T. Stanik (2002). El Dorado Canyon: Reagan's undeclared war with Qaddafi. US Naval Institute Press.  
  90. ^ [ ] Day, James (15 mars 2011). . Metro. . Läst 26 mars 2011. 
  91. . The Economist. 5 juli 2007. . Läst 17 juli 2007. 
  92. ‘The amputation of the arms and legs of men, women, and children as part of a scorched-earth campaign was designed to take over the region’s rich diamond fields and was backed by Gaddafi, who routinely reviewed their progress and supplied weapons,’ says Farah.
  93. Philips 2011-02-26, "After joining tribal chiefs and rebel leaders in the eastern city of al Baida, Mr Jalil said that the Libyan leader had personally ordered the bombing of Pan Am flight 103 over Lockerbie in 1988. "I have information that is one hundred per cent sure that Gaddafi is behind the tragedy at Lockerbie," he said. "It is nothing that I think – it is something that I know and am 100 per cent sure about."
  94. . News from DEA. U.S. Drug Enforcment Administration. 24 augusti 2010. Arkiverad från den 17 oktober 2010. . Läst 26 mars 2011. 
  95. (på engelska). The Guardian. 26 augusti 2011. . 
  96. George B.N. Ayittey, Foreign Policy 2010-06-21 20 november 2011 hämtat från the .
  97. Asser, Martin (26 mars 2011). (på engelska). BBC World. London: BBC. . Läst 4 april 2011. ”I am an international leader, the dean of the Arab rulers, the king of kings of Africa and the imam of Muslims, and my international status does not allow me to descend to a lower level.” 
  98. . allAfrica.com. 20 mars 2011. . Läst 15 juli 2011. ”In the past, Gaddafi has denied the existence of indigenous Berbers as an ethnicity alongside the now-dominant population of Arab origin, although communities of Berbers still live in areas west and southwest of the capitol Tripoli. Estimates put the Berber population of Libya at 25,000 to 150,000.” 
  99. "Tidigare förnekade Gaddafi de infödda berbernas förekomst som en etnisk grupp vid sidan av den nu dominerade befolkningen av arabiskt ursprung, fast berbiska samhällen fortfarande bor i områden väster och sydväst om huvudstaden Tripoli. Den berbiska befolkningen i Libyen uppskattas vara mellan 25000 och 150000."
  100. Argaw, Ashine (5 februari 2009). . Daily Nation. . Läst 15 juli 2011. ”It is a response to greedy Western nations, who invade and exploit Somalia’s water resources illegally. It is not a piracy, it is self defence... If they (Western nations) do not want to live with us fairly, it is our planet and they can go to [an]other planet.” 
  101. (på engelska). country-data.com. . Läst 8 september 2011. ”"Yugoslavia had many contacts with countries in North Africa and the Middle East, with special attention to Libya, Egypt, and Ethiopia. Several high-level exchanges occurred with the Libyan armed forces in the late 1970s and 1980s. As a result, Libya purchased Yugoslav armored personnel carriers, small arms, patrol boats, and ammunition as well as training for Libyan officers in Yugoslavia."” 
  102. Economist: "Libya's Balkan connections Qaddafi's Yugoslav friends" Feb 25th 2011, 17:13 by T.J. () Nedladdat 2011-09-08.
  103. Libya, Serbia Sign Agreement on Military, Technical Cooperation 27/06/2010 20:47:00 (. Arkiverad från den 3 april 2015. . Läst 7 september 2011. ) nedladdat 2011-09-08.
  104. Time, 25 september 2009
  105. Qaddafi’s Serbian TV Interview Result Of Close Belgrade-Tripoli Ties February 28, 2011 (. Arkiverad från den 15 mars 2011. . Läst 7 september 2011. ) Nedladdad 2011-09-08.
  106. . . Läst 28 mars 2011. 
  107. . . Läst 28 mars 2011. 
  108. . Arkiverad från den 25 maj 2012. . Läst 28 mars 2011. 
  109. Neil MacFarqhuar (23 september 2009). ””. The New York Times. . Läst 29 mars 2011. 
  110. James Bone & Francis Elliott (24 september 2009). ””. The Times (London). . Läst 29 mars 2011. 
  111. . nyheter24.se. 20 januari 2011. . 
  112. Adie, Kate (3 mars 2011). . The Guardian. . Läst 16 mars 2011. ”He had a troupe of women all usually referred to as his bodyguards – and indeed, one or two seemed as if they might be quite useful in a tight corner. However, there was always one, perhaps two, quiet, physically compact Berbers unobtrusively just a few yards away: amiably ruthless men, who smiled when I pointed to the women, and remarked that it was useful that the foreign press concentrated on the women...” 
  113. Hammadè, Kassem (28 februari 2011). . Expressen. Arkiverad från den 28 juli 2011. . Läst 28 juni 2011. ”Muammar Khadaffi går inte ett steg utan sin specialstyrka av 40 hårdföra kvinnliga livvakter. Att styrkan - som kallas "Amazon-gardet" - enbart består av kvinnor förklaras av att "de inte blir lika distraherade som män", enligt diktatorn.” 
  114. Hinshaw, Drew (16 mars 2011). (på engelska). GlobalPost. Boston, MA: International News. . Läst 28 juni 2011. ”Whether he is under siege or on the offensive, Libyan leader Muammar Gaddafi is always surrounded by his female bodyguards, also known as his Amazonian guard.” 
  115. ””. . 24 februari 2011. . Läst 24 februari 2011. 
  116. . International Federation for Human Rights. 24 februari 2011. . ”Gaddafi is implementing a Scorched earth strategy of scorched earth. It is reasonable to fear that he has, in fact, decided to largely eliminate, wherever he still can, Libyan citizens who stood up against his regime and furthermore, to systematically and indiscriminately repress civilians. These acts can be characterized as crimes against humanity, as defined in Article 7 of the Rome Statute of the International Criminal Court” 
  117. Toothaker, Christopher. . AP. MSNBC.COM. Arkiverad från den 4 mars 2011. . Läst 25 mars 2011. ”"We must be prudent. We know what our political line is: We don't support invasions, or massacres, or anything like that no matter who does it. A campaign of lies is being spun together regarding Libya," said Chavez, in a televised speech to a crowd of graduates who had just received diplomas from state universities.... "I'm not going to condemn him (Gadhafi)," he said. "I'd be a coward to condemn someone who has been my friend."...Chavez noted that numerous countries have condemned Gadhafi for cracking down on Libyans who have risen up against him. "Maybe they have information that we don't have," he said.” 
  118. . Inside Costa Rica. 2 mars 2011. . Läst 26 mars 2011. ”Ortega warned against 'imperial intervention' in the North African country. He said Libya was experiencing 'tragic and decisive moments' in which the 'fate of Africa, the Middle East and the wealth of humankind' were at stake. 'Nicaragua, my government the Sandinista National Liberation Front and our people are with you in these battles,' Ortega said.” 
  119. . 2011. . Läst 28 mars 2011. 
  120. For a complete English translation, see: The fatwa of Shaykh Yûsuf al-Qaradâwî against Gaddafi. Translation by Yahya M. Michot with the collaboration of Samy Metwally, on
  121. . The Wall Street Journal. 22 februari 2011. . Läst 22 februari 2011. 
  122. Williams, Davis; Greenhill, Sam (25 februari 2011). . . . Läst 28 mars 2011. 
  123. Millership, Peter; Blair, Edmund (24 februari 2011). . . . Läst 28 mars 2011. 
  124. Ben Gedalyahu, Tzvi (2 mars 2011). . Arutz Sheva. . Läst 28 mars 2011. 
  125. ””. . 9 mars 2011. . Läst 28 mars 2011. 
  126. ^ [ ] Blomfield, Adrian (23 februari 2011). . . . Läst 28 mars 2011. 
  127. . The Times (Malta). 22 februari 2010. . Läst 26 mars 2011. ”The people should not let their young get drunk and be misled, he said. The gangs, like cockroaches, did not represent anyone, they were nothing, just a handful trying to imitate what had happened in Egypt and Tunisia after being drugged.” 
  128. Black, Ian (27 februari 2011). . The Guardian. . Läst 28 februari 2011. ”Gaddafi also became the first sitting head of state to be referred to the international criminal court by unanimous vote of the often-divided UN security council. British officials also said his exclusion from the UK was an unprecedented act.” 
  129. Wyatt, Edward (26). (på en). New York Times. . Läst 27 februari 2011. ”The United Nations Security Council voted unanimously on Saturday night to impose sanctions on Libya’s leader, Col. Muammar el-Qaddafi, and his inner circle of advisers, and called for an international war crimes investigation into “widespread and systemic attacks” against Libyan citizens who have protested against the government over the last two weeks. The vote, only the second time the Security Council has referred a member state to the International Criminal Court, comes after a week of bloody crackdowns in Libya in which Colonel Qaddafi’s security forces have fired on protesters, killing hundreds. [The] Security Council resolution also imposes an arms embargo against Libya and an international travel ban on 16 Libyan leaders, and freezes the assets of Colonel Qaddafi and members of his family, including four sons and a daughter. Also included in the sanctions were measures against defense and intelligence officials who are believed to have played a role in the violence against civilians in Libya.” 
  130. Sherwell, Philip (26). (på en). The Daily Telegraph. . Läst 27 februari 2011. ”In the tsunami of diplomatic defections, the most outspoken was the deputy ambassador to the United Nations, Ibrahim Dabbashi. Accompanied by most of his colleagues in New York, he announced they were no longer working for the old government but for the Libyan people, accusing Gaddafi of genocide and urging world powers to impose a no-fly zone over his country.” 
  131. Pilkington, Ed (3). . . Läst 3 mars 2011. 
  132. Svahn, Clas. . DN. . Läst 4 mars 2011. 
  133. . 2011. . Läst 23 februari 2011.  BBC report regarding the death toll of the uprising, and listing disaffected officials.
  134. . DN (TT-Reuters). . Läst 6 april 2011. 
  135. (på engelska) (Noia 64 mimetypes pdf.png ). International Criminal Court. 16 maj 2011. . Läst 11 juni 2011. 
  136. Ed Pilkington, Xan Rice, Chris Stephen, Richard Norton-Taylor (9 juni 2011). (på engelska). . . Läst 10 juni 2011. ”Luis Moreno-Ocampo told reporters at the UN in New York last night there were strong indications that hundreds of women had been raped in the Libyan government clampdown on the popular uprising and that Gaddafi had ordered the violations as a form of punishment. The prosecutor said there was even evidence that the government had been handing out doses of Viagra to soldiers to encourage sexual attacks. Moreno-Ocampo said rape was a new tactic for the Libyan regime. "That's why we had doubts at the beginning, but now we are more convinced. Apparently, [Gaddafi] decided to punish, using rape."” 
  137. (på engelska) (pdf). A/HRC/17/44. Genève: . 1. sid. 71-73. . Läst 12 juni 2011. 
  138. Stephen, Chris. . . . Läst 19 juni 2011. ”Plans to bombard the city are also in the archive, say investigators, who also claim they have a message from Gaddafi relayed to the troops ordering that Misrata be obliterated and the "blue sea turned red" with the blood of the inhabitants. [...] 'From what we have here, the case is already proved,' Khalid Alwab, a Misrata war crimes investigator, told the Observer. 'All the evidence is here. Signed and stamped.' The documents have yet to be revealed to the ICC, according to the 60-strong team of Libyan lawyers who brave daily shelling to collect evidence from the city.” 
  139. Stephen, Chris. . . Läst 19 juni 2011. ”We have lots of evidence that Gaddafi wanted all of Misrata gone," said Misratan war crimes investigator Khalid Alwab, 35. "We have him [Gaddafi] saying he wanted the people of Taruga [the town to the west] and Zlitan [the town to the east] to each take half. He says that he wanted to turn the blue sea red.” 
  140. (på engelska) (pdf). Case Information Sheet. International Criminal Court. 27 juni 2011. . Läst 28 juni 2011. ”Pre-Trial Chamber I considers that there are reasonable grounds to believe that, under article 25(3)(a) of the Rome Statute, Muammar Gaddafi and Saif Al-Islam Gaddafi are criminally responsible as indirect co-perpetrators and Abdullah Al-Senussi is criminally responsible as indirect perpetrator, for two counts of crimes against humanity: Murder, within the meaning of article 7(1)(a) of the Statute; and Persecution, within the meaning of article 7(1)(h) of the Statute.” 
  141. Kleberg, Carl Fridh (26 juni 2011). . DN. . 
  142. . BBC News. 27 juni 2011. . Läst 27 juni 2011. ”The leader of the revolution and his son do not hold any official position in the Libyan government and therefore they have no connection to the claims of the ICC against them.” 
  143. (på engelska) (pdf). Case Information Sheet. International Criminal Court. 27 juni 2011. . Läst 28 juni 2011. ”...that Muammar Gaddafi, as the recognised and undisputed leader of Libya had absolute, ultimate and unquestioned control over the Libyan State apparatus of power, including the Security Forces” 
  144. . . Läst 14 juli 2011. ”The presiding judge, , stated that there were "reasonable grounds to believe" that Gaddafi and Saif al-Islam were "criminally responsible as indirect co-perpetrators" for the murder of civilians” 
  145. . . Läst 14 juli 2011. ”She added that they "conceived and orchestrated a plan to deter and quell by all means the civilian demonstrations" and that Senussi used his position to have attacks carried out.” 
  146. ^ [ ] BBC: The Gaddafi family tree 21 February 2011 Last updated at 19:03 GMT () Nedladdat 2011-09-08
  147. . Al Arabiya. 6 mars 2011. Arkiverad från den 9 mars 2011. . Läst 29 augusti 2011. 
  148. (på engelska). The Journal. 15 juni 2011. . Läst 8 september 2011. ”"Mohammed al-Gaddafi has been given the tickets in his role as the head of the Libyan Olympic Committee – which the International Olympic Committee has refused to expel, in spite of the country’s domestic civil war-"” 
  149. Desai, Meghnad (4 mars 2011). . The Guardian. . Läst 5 mars 2011. 
  150. ^ [ ] Forsberg, Håkan (25). . SvD. . Läst 3 mars 2011. 
  151. . Dagens Nyheter. 4 november 2009. . 
Företrädare:

Kung av Libyen
Diktator
Kallade sig själv "Revolutionens vägvisare och ledare"
1969–2011 Efterträdare:

Ordförande för Nationella övergångsregeringen





ШОКИРУЮЩИЕ НОВОСТИ



Related news


Pregnant lady photo stock
Photo enhancer pro 2
Photo editor online for iphone
What is dpi in photography
House plans pakistan with photos
Photos of australian soldiers